Sofia

Tabu
I denna stund ligger jag i min säng. Utanför är det klarblå himmel och 30 grader varmt i solen. Jag funderar mycket på vad andra människor gör. Det är fullt upp med skolavslutningar, dop, bröllop, studenter, after works och få ihop allt på jobbet innan semestern. Men jag mäktar inte med. Kroppen har sagt nej, hallå, stopp i flera månader, men nu är det slutgiltigt. Det är lite så det känns ibland. Som att det ska vara såhär jämt nu. Fast det är såklart inte sanningen, men det är en känsla, en tanke, som är obehaglig oavsett.
 
Jag har kämpat med utmattningssyndrom i ganska exakt två år nu. Och för mig personligen har det känts som ett stort nederlag. För jag har alltid varit den som vill prestera, som vill se bra ut i andras ögon, som tagit på mig ansvar och velat så otroligt mycket. Vill otroligt mycket. Så när jag helt plötsligt inte klarar av de mest banala saker som att gå till jobbet, då slår jag ner på mig själv. Skärp dig, upp och stå, det är inte så farligt! Jag går en kurs i stresshantering en dag i veckan, där jag ska försöka lära mig selfcompassion. Att jag är bra som jag är, oavsett vad jag presterar. Att det är okej att inte vara den som är den, som är överallt och ska finnas där för andra jämt och ständigt. Men det är svårt, mycket av mina tankar och känslor präglas av frustration och rädsla. Vad kommer alla tycka om mig nu? Att jag är vek och svag, otillräcklig, att jag lämnar folk i sticket? Varför kan jag inte bara rycka upp mig och köra på? Grejen är bara att jag MÅSTE bortse från alla andra nu. Det är jag som ska stå i fokus, mitt välmående och vad jag behöver. Min terapeut kallar det för sund egoism.
 
Min utmattning har alltid gått i skov. Ibland är det skitdåligt och ibland glömmer jag nästan bort det. Därför kommer det alltid som ett slag i magen, och då vet jag att jag inte har tagit hand om mig själv som jag borde. Jobbat för mycket och haft för mycket på fritiden. Ingen balans. För lite vila. De senaste dagarna har jag sovit ungefär 12-15 timmar om dygnet. Har aldrig sovit så mycket i hela mitt liv. Och ändå är jag så trött. Jag känner nu när jag skriver den här texten, att det är svårt att fokusera, jag snubblar på orden och jag har svårt att hålla blicken stadigt på skärmen. Men jag känner att jag behöver skriva, behöver få utlopp.
 
Att vara så pass ung och utmattad är något som inte alla förstår. Det har nästan blivit som ett tabu, något man inte ska prata om, något att skämmas för. Folk har så mycket åsikter om psykisk ohälsa och utbrändhet, kanske speciellt när man är ung. "Hur kan du redan vara utbränd, du har ju knappt börjat jobba? Hur ska du orka hela vägen till pensionen? Jag kan ju förstå att man blir trött när man jobbar och har småbarn, men du? Kan du verkligen vara utmattad? Du har ju bara dig själv att tänka på. Är du kanske bara lite lat? För känslig?". Och jag vet inte vad jag ska svara. Jag får skuldkänslor. Känner skam. För det är ju precis de tankarna som finns där och som har gjort att jag har drivit på mig själv så långt att jag har blivit sjuk. Du kan mer! Du borde ställa upp! Du får inte tacka nej! Du måste få andras gillande! Jag har ju haft de här tankarna sedan jag var liten, ungefär sen jag började i skolan. När läraren sa att jag var duktig i skolan, men att jag pratade för mycket och var dålig på matematik. Det fick jag lära mig i första klass. Så i 20 år ungefär, har jag lagt grunden för detta beteende och dessa tankemönster. Att alltid visa mig från min bästa sida i ögonen på framför allt auktoriteter, annars var jag "dålig". Så utifrån detta har jag stressat upp mig och oroat mig för en massa saker helt i onödan, för att jag är rädd för att inte räcka till. Det är min stora utmaning, att bli snällare mot mig själv och inte anta att folk tycker si eller så. Så det är det jag har framför mig nu. Men först ska jag vila.
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress