MENY
Jag vill börja det här inlägget med att säga... Wow! Vilken respons jag fick på gårdagens inlägg. Trodde aldrig att så många av er skulle höra av sig till mig och berömma mig för min text, och dessutom berätta era egna historier och upplevelser. Det gav mig verkligen JÄTTEMYCKET att få höra att jag inte är ensam i båten, men det fick mig också att bli väldigt bekymrad. Hur är det möjligt att vi är så många som mår såhär? Och av de som har skrivit till mig är 80% i min egen ålder. Vad har samhället gjort med oss? Vad är grundorsaken? Har det alltid varit såhär, bara att människor tidigare har lidit i det tysta? Så många frågor. Men jag vill i alla fall tacka alla er som givit mig respons och som vågat skriva till mig om er egen situation! Det är väldigt inspirerande och blir en drivkraft för mig att fortsätta lyfta det här ämnet, som jag tycker är väldigt viktigt.
På stressrehab har jag fått en övning som kallas för tacksamhetsövningen. Den handlar om att man ska lista 5 saker för sig själv som man är tacksam över. Man ska välja fem saker. Idag är jag tacksam över:
1. Min sambo, min familj och mina vänner. Tack för att ni alltid finns där, trots att jag inte alltid är i stånd till att ge lika mycket stöttning tillbaka när jag är som tröttast.
2. Att jag har en kropp som kan ta mig från punkt A till punkt B, även om den just nu rör sig ganska långsamt. Tack kroppen!
3. Att jag har haft modet att ta tag i min rehabilitering genom att be om hjälp från sjukvården. Det har varit en lång process, men jag känner nu att jag får den hjälp jag behöver, även om det kommer att ta tid. Tack!
4. Att jag får möjlighet att sprida min historia genom den här bloggen.
5. Att jag har ett hem som jag kan kalla mitt eget, som är en trygg plats att vila på.
Idag var jag ute på promenad i skogen och pratade med en vän i telefon i över en timme. Det var så skönt att få komma ut och lufta både kropp och själ, och det är sådana saker jag behöver fokusera på just nu. Ta hand om varandra, vi hörs snart igen!
0