Sofias styrka

Tacksamhet
Jag vill börja det här inlägget med att säga... Wow! Vilken respons jag fick på gårdagens inlägg. Trodde aldrig att så många av er skulle höra av sig till mig och berömma mig för min text, och dessutom berätta era egna historier och upplevelser. Det gav mig verkligen JÄTTEMYCKET att få höra att jag inte är ensam i båten, men det fick mig också att bli väldigt bekymrad. Hur är det möjligt att vi är så många som mår såhär? Och av de som har skrivit till mig är 80% i min egen ålder. Vad har samhället gjort med oss? Vad är grundorsaken? Har det alltid varit såhär, bara att människor tidigare har lidit i det tysta? Så många frågor. Men jag vill i alla fall tacka alla er som givit mig respons och som vågat skriva till mig om er egen situation! Det är väldigt inspirerande och blir en drivkraft för mig att fortsätta lyfta det här ämnet, som jag tycker är väldigt viktigt.
 
På stressrehab har jag fått en övning som kallas för tacksamhetsövningen. Den handlar om att man ska lista 5 saker för sig själv som man är tacksam över. Man ska välja fem saker. Idag är jag tacksam över:
 
1. Min sambo, min familj och mina vänner. Tack för att ni alltid finns där, trots att jag inte alltid är i stånd till att ge lika mycket stöttning tillbaka när jag är som tröttast.
2. Att jag har en kropp som kan ta mig från punkt A till punkt B, även om den just nu rör sig ganska långsamt. Tack kroppen!
3. Att jag har haft modet att ta tag i min rehabilitering genom att be om hjälp från sjukvården. Det har varit en lång process, men jag känner nu att jag får den hjälp jag behöver, även om det kommer att ta tid. Tack!
4. Att jag får möjlighet att sprida min historia genom den här bloggen.
5. Att jag har ett hem som jag kan kalla mitt eget, som är en trygg plats att vila på.
 
Idag var jag ute på promenad i skogen och pratade med en vän i telefon i över en timme. Det var så skönt att få komma ut och lufta både kropp och själ, och det är sådana saker jag behöver fokusera på just nu. Ta hand om varandra, vi hörs snart igen!

Tabu
I denna stund ligger jag i min säng. Utanför är det klarblå himmel och 30 grader varmt i solen. Jag funderar mycket på vad andra människor gör. Det är fullt upp med skolavslutningar, dop, bröllop, studenter, after works och få ihop allt på jobbet innan semestern. Men jag mäktar inte med. Kroppen har sagt nej, hallå, stopp i flera månader, men nu är det slutgiltigt. Det är lite så det känns ibland. Som att det ska vara såhär jämt nu. Fast det är såklart inte sanningen, men det är en känsla, en tanke, som är obehaglig oavsett.
 
Jag har kämpat med utmattningssyndrom i ganska exakt två år nu. Och för mig personligen har det känts som ett stort nederlag. För jag har alltid varit den som vill prestera, som vill se bra ut i andras ögon, som tagit på mig ansvar och velat så otroligt mycket. Vill otroligt mycket. Så när jag helt plötsligt inte klarar av de mest banala saker som att gå till jobbet, då slår jag ner på mig själv. Skärp dig, upp och stå, det är inte så farligt! Jag går en kurs i stresshantering en dag i veckan, där jag ska försöka lära mig selfcompassion. Att jag är bra som jag är, oavsett vad jag presterar. Att det är okej att inte vara den som är den, som är överallt och ska finnas där för andra jämt och ständigt. Men det är svårt, mycket av mina tankar och känslor präglas av frustration och rädsla. Vad kommer alla tycka om mig nu? Att jag är vek och svag, otillräcklig, att jag lämnar folk i sticket? Varför kan jag inte bara rycka upp mig och köra på? Grejen är bara att jag MÅSTE bortse från alla andra nu. Det är jag som ska stå i fokus, mitt välmående och vad jag behöver. Min terapeut kallar det för sund egoism.
 
Min utmattning har alltid gått i skov. Ibland är det skitdåligt och ibland glömmer jag nästan bort det. Därför kommer det alltid som ett slag i magen, och då vet jag att jag inte har tagit hand om mig själv som jag borde. Jobbat för mycket och haft för mycket på fritiden. Ingen balans. För lite vila. De senaste dagarna har jag sovit ungefär 12-15 timmar om dygnet. Har aldrig sovit så mycket i hela mitt liv. Och ändå är jag så trött. Jag känner nu när jag skriver den här texten, att det är svårt att fokusera, jag snubblar på orden och jag har svårt att hålla blicken stadigt på skärmen. Men jag känner att jag behöver skriva, behöver få utlopp.
 
Att vara så pass ung och utmattad är något som inte alla förstår. Det har nästan blivit som ett tabu, något man inte ska prata om, något att skämmas för. Folk har så mycket åsikter om psykisk ohälsa och utbrändhet, kanske speciellt när man är ung. "Hur kan du redan vara utbränd, du har ju knappt börjat jobba? Hur ska du orka hela vägen till pensionen? Jag kan ju förstå att man blir trött när man jobbar och har småbarn, men du? Kan du verkligen vara utmattad? Du har ju bara dig själv att tänka på. Är du kanske bara lite lat? För känslig?". Och jag vet inte vad jag ska svara. Jag får skuldkänslor. Känner skam. För det är ju precis de tankarna som finns där och som har gjort att jag har drivit på mig själv så långt att jag har blivit sjuk. Du kan mer! Du borde ställa upp! Du får inte tacka nej! Du måste få andras gillande! Jag har ju haft de här tankarna sedan jag var liten, ungefär sen jag började i skolan. När läraren sa att jag var duktig i skolan, men att jag pratade för mycket och var dålig på matematik. Det fick jag lära mig i första klass. Så i 20 år ungefär, har jag lagt grunden för detta beteende och dessa tankemönster. Att alltid visa mig från min bästa sida i ögonen på framför allt auktoriteter, annars var jag "dålig". Så utifrån detta har jag stressat upp mig och oroat mig för en massa saker helt i onödan, för att jag är rädd för att inte räcka till. Det är min stora utmaning, att bli snällare mot mig själv och inte anta att folk tycker si eller så. Så det är det jag har framför mig nu. Men först ska jag vila.