MENY
Jag vet inte äns vart jag ska börja. Det var vid halvfyra tiden idag som jag först fick höra vad som hade hänt idag i Stockholm. Jag körde hem ifrån jobbet med tankarna någon helt annanstans än på vad som sades på radion, men så helt plötsligt uppfattar jag "Stockholm...Åhléns...döda...skottlossningar...lastbil...terrorattack". Vänta, vad sa dem? Terrorattack? Men vadå, i Stockholm? HÄR I SVERIGE?! För det är på något sätt så mycket mer ofattbart när det händer här hos oss. Det är inte längre några dårar långt långt där borta. Dem är här. Jag slog naturligtvis på TV:n direkt när jag kom hem innanför dörren och följde nyhetssändningarna i någon timme, men tillslut kunde jag inte titta längre. Det blev för mycket.
Det tog några timmar för mig att låta det här att sjunka in. Efter middagen åkte Stefan till en vän, och jag satt här med tacotung mage och började plötsligt känna hur väggarna kändes som att de kom närmare, som att jag inte fick luft. Jag var tvungen att gå ut - Gå ut och se att världen fortfarande finns och kan vara vacker. Se kvällssolen sänka sig över skogen och ängarna, se blåsipporna som blommar i backen, höra fåglarna kvittra, och känna att jag lever. För en vecka sen var jag där, precis där det hände. Jag har vänner som bor och jobbar i Stockholm och jag vågar inte äns tänka på vad som hade kunnat hända dem om de varit på fel plats vid fel tillfälle. Jag har i skrivande stund tänt ljus för de människor som mist livet idag. En sådan här dag påminner en om allt som har faktisk betydelse. Var rädd om er själva och varandra ♥ Och låt dem inte vinna.
0